Fröken April

Som jag hatade denna graviditet. Ingenting var kul, jag var trött, mådde illa, kräktes konstant första 13 veckorna och hormonerna spelade många spratt under tidens gång. När folk har påpekat hur fin man var, att man skulle njuta av dom små sparkarna och magen så länge det varade så fnyste jag bara åt dom och tyckte att folk var helt jävla sjuka i huvudet. Det skulle bli det bästa någonsin att slippa graviditeten. För hörni, det var fan inte roligt.

 

Men nu. När man vet vad kroppen faktiskt tillverkade så saknar man självklart den där jäkla magen. Att känna hur det rör sig och nu när man vet vem det var som fanns där inne så är det helt fantastiskt! Min kropp skapade ett liv - hur sjukt är inte det? Min underbara bebis låg där inne och fanns med mig i varje rörelse och lyssnade till mina hjärtslag. I 40 veckor bar jag runt på honom inombords och nu har han funnits hos oss i fem. Det känns betydligt mer än fem veckor. Dels för att han inte är så jäkla liten längre (hjälp!!) och dels för att hela livet innan honom känns ... luddigt? Att få barn är det häftigaste som finns och den här kärleken man får - obeskrivlig.